Tänk att elementen kan ha så läkande och förfriskande kraft. Har åkt omkring i min fars bil nu i någon timme, och bara kört i 30 och haft fönstret nere och låtit vinden slå och solen skina på mitt ansikte, har kört mest nere vid vattnet. Och har nu parkerat nere vid pariserviken för att titta ut över vattnet och få känna den härliga lukten av vattnet och skogens sköna morgondoft då den blåser in lite svalkande och väldigt välkommnande i bilen. Sitter och lyssnar på vågorna som slår upp mot stranden och löven som rasslar när vinden smeker förbi träden. Tror aldrig jag har varit så här lugn som jag är nu, finns inga problem i världen. Har just stängt av precis allt, alla jävla problem, alla onda tankar, allt hat, all kärlek och allt som har med psykiskt tänkande att göra. Låter naturen läka min själ för tillfället. Och vet ni vad? Det känns helt underbart!
Att få se solen gå upp samtidigt som luften av en ny dag är kommen. Vet inte riktigt hur jag skulle förklara hur de luktar, men de känns underbart uppfriskande i alla fall.
Skullle inte vilja byta den här stunden mot något.
Om ni undrar varför jag är uppe så här tidigt så är det för att jag var hos en kompis hela natten och var på väg hem. Klockan är nu 07:00 på pricken men åkte från han vid 05:50. Ju mer jag körde desto lugnare blev jag och tänkte vafan kan ju köra ett tag till. Så det gjorde jag, struntar i om pappa inte tycker om det. Blir han sur så får han bli det för det här var behövande för mig. För första gången på länge så har jag ett leende på läpparna som inte är fejkat eller påmålat för att andra ska tro äntligen ler jag för jag mår bra... Har ju mått sämre på sista tiden, tror inte att fluoxedinen som jag äter har lika stor invärkan längre. Så måste snacka med Malin om det när jag får tag i henne.
Men men.
Haha, ja nu när man sitter här nere i pariseviken på tal om inget så kommer väldigt många minnen tillbaka från när man var liten. Hur man jämt var nere och bada i stort sett varje dag och kunde spendera hela dagarna nere på stranden medans man nu knappt vågar stoppa ner lilltån i vattnet, hehe. Och dom speciella dagarna som man då tog för givna och man faktiskt lyckades få ner hela familjen till stranden,(suck). Men dom är nu ett minne blott. Dom säger ju att man inte ska fastna i det förflutna. Men det är inte lätt då det förflutna kändes bättre än nutiden. Aja nu sitter jag ju bara och svamlar, börjar bli lite för sentimental, tänker jag mer på det gamla nu så tror jag inte jag kan hålla tårarna inne.

Men som sagt, jag vet om att ni eller en del av er tycker det är pest och pina att gå upp tidigt iaf nu då man är ledig men om ni är riktigt nere någon gång så dra upp er själva ur sängen och dra er ner till stranden eller pariserviken och bara ställ er där och sug in det sköna som naturen har att ge nu på sommaren, ni kommer inte ångra att ni gick upp, tro mig.

Men samtidigt som man sitter här och funderar lite över livet så kan jag inte slå bort tankarna som kretsar sig runt det, varför?
Varför har livet tagit sådana konstiga vändningar och så många negativa vändningar, varför blev man ens född?? försöker hitta ett bra svar på mina frågor men det går inte....
Finns väl inga riktiga svar på mina frågor. Jag är inte troende så jag tror inte att det är någon gud som bestämt att det ska bli så, även fast jag säger att jag är asadyrkare så är det ju bara skitsnack. Jag tror inte heller på att alla har en själ som så många säger. Människan består bara av kött och blod. Och en tänkande geleblobb innanför vårt kranium.
Jag tror då mer på att alla väljer sina egna vägar och hur dom ska gå tillväga. Jag tror inte ens på ödet.
Bara det att då ens nära och kära gör något som gynnar dom själva så kan det då ibland skada andra. Fast såklart gör dom det ju oftast inte medvetet.
Eller en sån löjlig liten grej som kärlek kan skada en så psykiskt, rätt sjukt egentligen hur man kan bli så besatt av någon eller något så att man inte kan släppa personen eller saken i fråga. För ja, du kan bli kär i en sak lika gärna som du kan bli kär i en människa. Men allt sitter bara i skallen, har inget med hjärtat att göra. Förstår inte varför folk jämt tjatar om att det gör ont i hjärtat då du sårar mig ..( förhållanden i mellan eller nära och kära) för de är ju bara en del i skallen som gör att man lider. Skulle du fråga mig om jag vill ta bort den delen så är svaret "ja", för det är något jag skulle klara mig utan, då den hitintills bara har gett mig lidande. Och ja, vem där ute skulle ärligt inte kunna klara sig utan den?

Och ja, jag vet att jag sa att jag slutar tänka när jag satt här nere, men det går inte att slå bort tankarna helt och hållet. Tycker ni att jag snackar skit så skriv en note till mig om det i så fall.

Tre gånger har jag låtit mig lida helt i onödan så efter jag lyckats tränga ur den här personen ur systemet så ska jag aldrig tillåta det igen. De kommer inte bli lätt men har lärt mig att de är bättre att hålla sig till sina vänner och sin familj, det är all kärlek jag behöver. Iaf när jag ser mer lidande än glädje i 50% av förhållanden runt om mig.
ne, nog snackat om det ämnet.

Se där! två hurtiga människor ute och joggar redan nu. De kollade lite konstigt på mig när jag sitter och skriver på laptopen i bilen, hehe.
Kom av mig lite där^^,
Men det finns nog en sak till jag skulle vilja snacka om tror jag...
Det är döden.
Har lite tankar och funderingar om det med som vore gött att få ner på "papper" medans jag ändå håller på att skriva så mycket. Förstår varför så många fruktar döden. Och räds den. Fullt förståeligt, då det är den ultimata vilan och ingen vet vad som egentligen händer när man dör. Troende människor har ju sina ideèr om vad som händer när den eviga vilan kommer. Men seriöst? Dom kan ju inte allvarligt tro på att vi kommer segla omkring med vingar och en gloria över huvudet då man dör,eller? Det låter ju helt absurt.
Eller om du har varit en dålig människa så kommer du ner till jordens mitt och blir plågad i evighet för dina onda handlingar i livet, eller, kan det verkligen vara så?
Då är det ju nästan mer troligt med reinkarnation, att man blir pånytt född. Och inte ens det är ju speciellt troligt.
Frågar du mig tror jag bara att alla troende är för rädda för att inse att det faktiskt kan bli svart och att det verkligen tar slut.
Att det faktist är den eviga vilal, att det är som att slumra in för evigt. Jag kör ju dock lite efter den hårda skolan, men vill ändå inte riktigt tro att det tar slut för har själv svårt att tro att det verkligen blir kolsvart och inget mer. Det går ju faktiskt inte ens fantisera sig in i hur det skulle vara. Om inte annat vill jag ju inte att det ska bli så för mina nära och kära som jag känner. Det är lättare att tänka sig att dom kommit till en fantastisk plats någonstans när man väl tar ett sista farväl av dom.
Fick se en död människa för några dagar sen och jag kunde ju faktist inte undgå känslan av att något saknades honom. Inte för jag känt människan innan men, kroppen kändes så tom. Och ja, ursäkta att jag är lite grov nu, han var ju död såklart så han kunde ju inte prata och hjärtat slog inte längre, men de kändes ändå på något sätt att hans kropp var ja.. tom. Så vem vet egentligen vad som händer? Ja den som kommer till sträcken får väl reda på det.
Jag är förbannat sugen att skriva mycket mer men just det jag skrivit nu får hamna i bloggen och om jag skriver något mer så får det hamna där imorgon.
Ska luta mig tillbaka och njuta av doften solen och fågelsången som tillkommit nu, innan jag åker till pappa med bilen.

eller ja haha ursäkta mig men jag vill bara lägga till en sak; ni kanske tycker det börjar bli lite mycket att läsa nu, men vill bara ställa er en liten fråga som ni kan klura på och hittar ni ett bra svar så ge mig det.

Hur kommer det sig att hatet kan förbruka en människa så totalt? Och hur kan det sätta hela ens psyke ur balans och det enda man tänker på är just den personen som hatet är riktad mot och ingen annan, och varför kan man inte slå bort dom tankarna för? Av alla känslor en människa har i sitt system tror jag nog att Kärlek och hat är dom två största... kan ni nu ge mig ett svar på hur man ska kunna bli av med hatet så skulle jag vara evigt tacksam.

För jag har funderat på det under ett bra tag.

MVH// Christoffer.